Kärnan i självständighetsförklaringen är juridisk i sin sak, inte filosofisk, och hänvisar till 27 kränkningar av kolonisternas rättigheter som engelsmän. Även om grundarna var djupt rotade i upplysningsidealen var övergången från att hänvisa till "engelsmännens rättigheter" till "naturliga rättigheter" strategisk. Om konflikten förblev inramad som ett inbördeskrig mellan brittiska undersåtar och Storbritannien, där kolonisterna sökte återfå sina "rättigheter som engelsmän", skulle varken Frankrike eller Spanien stödja kolonisterna. Enligt 1700-talets folkrätt kunde en monark inte lagligt ingripa i en annan suveräns "inrikesangelägenheter". Thomas Paine sa så mycket i 'Common Sense': "Under vår nuvarande benämning av brittiska undersåtar kan vi varken tas emot eller höras utomlands; sedvänjan hos alla domstolar är emot oss, och kommer att vara så, tills vi genom en självständighet tar ställning med andra nationer."